Teknisk kunskap

Tillbaka till uppsatser

Inledning

En vanlig uppfattning är att naturvetenskapliga framsteg leder till teknikvetenskapliga framsteg, och att ingenjörsaktivitet är något som livnär sig på naturvetenskaplig grundforskning. Även om så naturligtvis ofta är fallet, är det inte självklart att det är det givet naturliga maskineriet för att nå tekniska framgångar. Problemen som uppstår vid jämförelse av de olika inriktningarnas tillvägagångssätt och framgångar verkar onödigt många och komplicerade. För att hitta de likheter och skillnader som finns måste man kunna vara så precis som möjligt i sina karaktäriseringar. Det är min uppfattning att epistemologin inte är anpassad för denna jämförelse och att dess termer och värderingar, i kombination med det vardagliga språket och uppfattningarna om teknik och vetenskap, gör frågan onödigt komplex. Syftet med denna artikel är att försöka utveckla tidigare arbeten på området till att precisera vad som skiljer naturvetenskapens från teknikvetenskapens kunskapsfrågor. Först då detta är uppnått kan en mer omfattande teknisk epistemologi ha förhoppningen om att inträda. Ett förslag på en generaliserad mall över hur naturvetenskaplig och teknikvetenskaplig kunskap relaterar till sina mål kommer att presenteras i slutet.

Knowing-how and knowing-that

Vetenskapen kan ses som en metodisk verksamhet att generera kunskap, medan teknikvetenskapen är en metodisk verksamhet att generera produkter. Det har visat sig svårt att beskriva universella metoder att förlita sig på gällande vetenskapen, och är så troligen även för teknikvetenskapen. Det verkar rimligt att anta att metoderna utvecklas precis som att kunskapen utvecklas (Chalmers 1999). Vidare kan tillvägagångssättet man använder när man tillfredställande hanterar en viss metod också semantiskt beskrivas som kunskap. Denna kunskap är både av slaget ”knowing-how” i form av hur bra man tillexempel kan använda en maskin, och knowing-that exempelvis i form av den teori som förklarar maskinens resultat så att de kan tolkas och förstås. Det har föreslagits att teknikvetenskaplig verksamhet kan delas in i en skala mellan dessa två kunskaps-ytterligheter (Carpenter 1974). Förmodligen är detta ett faktum för mycken verksamhet (då de allra flesta verksamheter involverar metoder) och kanske inte karaktäristiskt för just teknikvetenskapen. Vad vi kommer att se är en gränsdragning för var någonstans inom denna skala teknikvetenskapen har sin fokus – i kontrast till var naturvetenskapen fokuserar. Vidare verkar det som om kunskapsbegreppets komplexitet uppstår just där det antyder att vetenskaplig verksamhet är kunskapsverksamhet som genererar kunskap. För att undvika det uppenbart cykliska i denna beskrivning är det viktigt att precisera vad för slags kunskap man talar om i de båda fallen.

Sakkunskap och Metodkunskap

Sakkunskap kommer här att användas om rena fakta. Det är vad vetenskapen ultimat strävar efter och kan liknas med teknikvetenskapens produkter, vilket är vad den ultimat strävar efter. Det föregående kan röra sig om allt ifrån att ljuset bryter sig i ett prisma, att bakterier infekterar ett öppet sår, eller att kroppen försvarar sig mot det. Denna kunskap förklaras i termer om redan accepterad kunskap genom att besvara frågan ”hur?”. (”Ljus är vågor”, ”bakterier existerar”, ”kroppen har ett immunförsvar” osv.) Om denna kunskap inte finns måste först den genereras genom att förklaras. Denna slags kunskap är av slaget knowing-that.

Metodkunskap kommer istället att användas om kunskapen om hur något resultat kan komma att bringas fram. Exempelvis hur man kan åstadkomma ljusspridning med ett prisma, hur man med bakterier kan infektera kroppen, eller hur man kan försvara kroppen mot bakterieinfektion. Metodkunskapen har naturligtvis en intim relation till sakkunskapen, men i dess mest elementära form genereras den av erfarenhet. Den förklaras genom erfarenhet. Den är en kunskap om hur något har fungerat förut. Detta begrepp är något vidare än knowing-how.

Vetenskapen som metod – fenomen och önskningar

Naturvetenskapen börjar i regel sitt sökande efter kunskap med ett observerat fenomen. Det är så att åran visuellt bryter sig i vattnet men i övrigt verkar hel. Den närmar sig kunskapen beroende på i hur pass stor utsträckning den kan svara på frågan ”hur” i mer generella termer om fenomen. Hur bryts ljuset? Det är så att ljus är vågor och beter sig annorlunda i olika medier.

Teknikvetenskapen börjar inte sin verksamhet med ett fenomen utan med en önskan om en produkt. För att denna önskan ska kunna beskrivas i termer om fenomen, måste detta göras genom sociala konstruktioner. Det är så att ”vi vill” färdas snabbare, kommunicera över avstånd, lagra information osv. Dessa är socialt konstruerade faktum och först efter att de har konstruerats kan framstegen fortskrida. Dock behöver dessa önskningar naturligtvis inte ha verbaliserats för att existera. Man kan tänka sig att många teknologiska framsteg sker genom slump eller misstag. Det verkar tillexempel rimligt att vin som produkt upptäcktes innan någon önskan om att bli berusad hade verbaliserats, däremot fanns den säkerligen där ändå. Man kan argumentera att den rådande kulturens önskningar utgör en fundamental byggsten för teknikvetenskapens framstegsprocess. Det är förstås en slags kunskap att veta vad kulturen har för rådande önskningar, men den anses dock ligga utanför ramen för teknikens kunskapsteori och kommer inte att behandlas här. Vad som här berörs är hur framstegen kommit att realiseras, och i slutet av artikeln även hur de skulle kunna värderas på rent tekniska grunder. Realisering sker genom att skapa en metod för att realisera dem, det är metoden som är den nya kunskapen. Den kunskap teknikvetenskapen genererar främst är därför just metodkunskap.

Vad är metodkunskap?

För att ytterligare karaktärisera metodkunskapen måste det till fler termer. Ropohl lanserar begreppen funktionella regler och strukturella regler (Rophol 1997). Funktionella regler är vad som måste göras under givna förutsättningar för att nå ett särskilt resultat. Exempelvis att trycka på startknappen för att starta en maskin. Dessa skulle kunna vara explicita i form av manualer och beskrivningar, såväl som implicita i form av rutin och erfarenhet. Strukturella regler behandlar samspelet mellan subkomponenter i det behandlade systemet. Det kan röra sig om separata delar i en bilmotor eller hur tillsatta molekyler samspelar i ett biologiskt system. De strukturella reglerna uppstår i idealfallet ur välbekräftade naturvetenskapliga lagar, men vanligare är trial-and-error. Då ett protein skall renas fram är antalet okända variabler i lösningen vida för stort för att möjliggöra säkra förutsägelser. Istället måste pH, saltkoncentration, flöde, osv prövas fram successivt för att ge bästa resultat i relation till den målproduktens syfte. Det har med grund i detta utvecklats en mängd färdigställda ”kit” som kan köpas för preparativt laboratoriearbete. Dessa är som kommersiella standardmetoder för att nå gångbara resultat. De är så att säga erfarenhet på burk och levereras både med funktionella regler i form av instruktioner och implicita strukturella regler (molekylers interaktioner) i form av den process i vilken kitet utvecklats och funnits fördelaktigt.

Kreativitet – normala och radikala metoder

En annan viktig komponent i all vetenskaplig verksamhet är kreativiteten. Det måste finnas en utveckling för att något ska kunna anses som framstegsbringande. För att illustrera detta presenterar Vincenti termerna normal och radikal design (Kroes 1992). Normal design är vad teknikvetenskapen sysslar med i vanliga fall. Det är i sin ytterlighet skapandet av produkter helt slentrianmässigt. Man vet hur produkten ska se ut, hur den fungerar, hur den ska lösa sin uppgift, etc. Det sker av erfarenhet. Radikal design är då man börjar experimentera och något i produkten ändras. Vincenti är här fokuserad på produkten och termen ”design” ska tolkas som den slutgiltiga utformningen, snarare än utformandet av produkten. Om resonemanget överförs på själva designprocessen fungerar det dock lika bra. Här används normala metoder och radikala metoder. Radikala metoder kan beskrivas som då de normala strukturella och funktionella reglerna ändras och ersätts med nya. I exemplet ovan skulle det vara att inte använda det kommerciella proteinrenings-kitet, utan att arbeta fram en bättre metod.

Det illustrerar en annan viktig aspekt i det teknikvetenskapliga arbetet, nämligen värderandet av framstegen. Med andra ord vad kännetecknar en bättre metod?

Effektivitet och enkelhet

Naturvetenskapen har ett intresse av att finna naturlagar, och deras epistemologiska värde har vi vant oss med som om det vore övergripande intrinsikalt. Naturlagarna skall vara så enkla och så generella som möjligt. Onödiga antaganden anses irrelevanta och måste skäras bort. Teknikvetenskapen strävar dock inte efter samma sorts enkelhet som naturvetenskapen. Den strävar i betydligt större utsträckning efter metodisk enkelhet än teoretisk enkelhet. För att någon generaliserad värdering om vad som kännetecknar god teknikvetenskaplig metodik ska kunna formuleras, måste först denna gränsdragning om de båda inriktningarnas strävan efter enkelhet tydliggöras. God teknikvetenskaplig metodkunskap är kunskapen om att enkelt tillverka produkter. För metodisk enkelhet finns det en bättre term, nämligen effektivitet. Med effektivitet avses alla aspekter på produktframställningen som inte pekar mot att ändra produkten, utan att ändra själva metoden för att nå produkten. Önskningarna om produkten (som tidigare har nämnts) har varit behov av en viss produkt, effektivitet handlar om hur man tillfredställer identiska behov på bästa möjliga sätt. Att effektiviteten säkerligen i de allra flesta fall går att värdera i pengar utgör endast en skala för hur effektiv metoden är. Vad som gör den effektiv (tid, material, tillämpbarhet, specificitet, robusthet, risk, osv) och hur detta bör värderas i relation till målet lämnas här oberört. Det är dock här den mer omfattande kunskapsteoretiska analysen av tekniken måste ta vid.

Sammanfattning:

Först gjordes distinktionen mellan saklig och metodisk kunskap där det föregående främst hörde till naturvetenskapen och det senare till både natur- och teknikvetenskap. Metodkunskapen är ett stort begrepp och innefattar kunskapen om hur man når ett mål, i kontrast till rena fakta. I dess extrem utgör den omedvetna mönster man anammar då man påbörjar ett projekt. Metodkunskapen specificerades ytterligare genom att dela in den i strukturella och funktionella regler, vilka då de förändras utgör, beroende på grad av förändring, olika grader av radikala metoder. Ur detta stammar den teknologiska utvecklingen och ny metodkunskap uppstår. Denna kunskap värderas tillskillnad från naturvetenskaplig kunskap inte i form av teoretisk enkelhet, utan genom hur effektiv den är.

I figuren nedan illustreras vad de olika inriktningarna strävar efter att producera med stora pilar. Naturvetenskaplig metodik strävar efter att producera fenomen som sedan kan generaliseras till teorier. Teknikvetenskaplig metodik är att producera produkter som kan generaliseras till industrier. Streckade rutor utgör idealiseringarna av vad som föregår de heldragna rutorna. De streckade rutorna är abstrakta tankekreationer av vad som utgör ontologin för det som eftersträvas.

Noumenon är hämtat från Platon och syftar till idén bakom fenomenet. Tinget-i-sig (Kant) vore ett annat sätt att uttrycka det. Huruvida detta existerar eller ej är naturligtvis en diskussion i sig, här presenteras det endast i syfte om att illustrera önskningarnas relation till produkten. Önskningen är idén bakom produkten. Det är den objektivt perfekta produkten. Effektivitet och teoretisk enkelhet är på liknande sätt idéer om vad som utgör metodkunskapen som ligger till grund för industrin, respektive de ackumulerade sakkunskaperna som utgör den naturvetenskapliga teorin.

Förhoppningen är att där denna artikel slutar ska en mer djuplodande analys av metodkunskapen och dess relation till effektiviteten kunna ta vid och så småningom leda till en utvidgad kunskapsteori mer anpassad för teknologiska framsteg.


Referenser:

Chalmers, Alan, ’Methodical changes in method’, What is this thing called science? (3rd ed., 1999), pp. 161-173.

Carpenter, Stanley, ‘Modes of Knowing and Technological Action’, Philosophy Today (Summer, 1974), pp. 162-168.

Ropohl, Günter, ‘Knowledge Types in Technology’, International Journal of Technology and Design Education 7, pp.65-72. 1997, Kluwer Academic Publishers (1997).

Kroes, Peter and Bakker, Martijn (eds.), ‘Engineering knowledge, type of design, and level of hierarchy: Further thoughts about what engineers know…’ (Vincenti, W.), Technological Development and Science in the Industrial Age, 17-24, Kluwer Academic Publishers (1992)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: